KENNELN

Mitt namn är Louice Hagman och det är jag som har kenneln Gåtfull´s,

 I hela mitt liv ville jag ha en hund. I vårt hus hade vi bara katter och jag tyckte inte så mycket om dem utan det var hunden jag ville ha. Jag var tjejen som var ute och gick med alla grannars hundar och tjatade på min mamma att skaffa en hund. Hon sa till mig att det får du köpa när du har flyttat hemifrån. Ja, sagt och gjort, det var just det jag gjorde.
Jag skulle ha en Schäfer och den skulle vinna massa lydnadspriser och vara världens finaste hund, men livet ville något annat.
Jag fick en praktikplats på ett hundpensionat i utkanten av Göteborg, hos Onnie Bergland. Ja, hon har kennel Pongoland som är en Dalmatinerkennel; jag föll pladask för dessa prickiga hundar och det var ingen tvekan om att det var just en sån hund som jag ville ha. Hem kom Nynna efter mycket om och men med att spara ihop pengar till min underbara tik. Nynna var allt för mig, jag var så stolt att hon fanns i mitt liv. Hundkurser skulle jag gå, för inte visste jag så mycket som jag velat. Det ändrade sig när jag kom i kontakt med brukshundsklubben i Tanum. Jag gick alla kurser jag kunde och hade intresse av, träffade massa roliga människor och vänner för livet. Några av vännerna jag träffade var Liz-Beth och Kurt Liljequist som är uppfödare på Newfoundland. De behövde en kennelflicka som kunde hjälpa dem när det var utställningar och under valpningar. Jag var inte sen att tacka ja till det, jag har heller aldrig ångrat att jag sa ja. Idag är vi nära vänner och vi hjälper varandra så mycket, jag har fått lära mig massor om hundar, om hur de ska se ut och hur man tar hand om dem osv...

Ja då hade jag hittat mitt område. Det var utställning och uppfödning jag ville hålla på med inom hundsporten. Det var bara ett problem, Nynna var blåögd och hon tyckte definitivt inte om att ställas ut. Hm... det var dags att hitta en utställningshund och avelstik, och så kom Pinglan in i mitt liv. Min underbara tik som gav mig mina första valpar. Henne köpte jag av Florence B Karlsson i Stenungsund (hon bodde där då), Kennel Jilloc´s. Florence har lärt mig allt jag kan om Dalmatiner. Jag har alltid kunnat fråga henne en massa knäppa frågor och jag har fått svar på allt jag behövt. Hon har alltid varit mycket ärlig mot mig och hindrat mig från att göra dumma snedsteg vilket jag är evigt tacksam för. 

Så tog jag min första kull och det gick jätte bra. Det blev 8 valpar, tre tikar och fem hanar. Jag sparade en hane som fick heta Akilles, det är nu 13 år sen han blev till (2009). Idag finns han inte i mina ägor utan är en ängel över mig. Vilken underbar hund jag hade gjort, han var mitt allt jag älskade den hunden så mycket. Akilles blev till och med champion, jag glömmer alldrig hans första cert; jag blev helt förvirrad när jag fick det så Åsa Boholm Kennel Ridotto fick visa Akilles i BIR och BIM för jag var iväg och var lycklig. Jag tänkte väl inte på att jag skulle visa honnom mer det brukade jag ju inte göra ...
När Akilles var ca 5 år fick jag chansen att få Darling hem till mig som jag hade tillsammans med Florence. Hon skulle ha valpar på Darling. Ja då hände det mycket i utställningsringarna, vi vann en del och hur kul var inte det? Jag och Darling hade en riktigt rolig period, så jag bestämde mig för att jag ville ha en valp efter Darling. Det tog ett tag innan Lovisa kom men det var värt väntan - hon är nu mamma till min andra dalmatiner kull ”Back”-kullen.

Sen gick åren jag kände att utställningar är verkligen det som jag brinner för och jag ville testa mig, så jag bestämde mig att jag ville ta mig utomlands för att se mig omkring och även jobba. Det självklara hade varit att åka till en Dalmatiner kennel men jag kände att det skulle inte vara en så stor utmaning så det fick bli en Newfoundlands kennel istället, jag kom till Italien till kennel Cayuga hos Manlio Massa. Jag är så tacksam för den tiden, jag lärde mig jättemycket kanske framför allt att ta eget ansvar för det jag gjorde. Jag är tävlingsinriktad så jag slet med dessa hundar,  mina prickar var ju också med men de fick stå till sidan lite mer nu än hundarna jag jobbade med. Det var mycket jobb och lite fritid men jag hann ändå att lära känna lite Dalmatinerfolk i Italien. Jag  var på några utställningar där och det gick si så där.  Akilles och Darling fick några cert var men i Italien ska man ha 6 cert och den tiden hade jag inte, men det gör inget.

Så kom dagen jag skulle åka hem, jag bara kände en dag att nu har jag gjort mitt här och min rygg var jättetrött. Då var det dag att åka hem, jag fick tag på en Volvo och så satte jag mig i den med hela mitt liv och körde hem till Sverige.
Två veckor efter jag hade kommit hem så träffade jag min Kärlek Robert som jag idag bor ihop med och vi har en son som heter Nils, mitt älskade barn. Och mina prickiga hundar ja lilla Metallica, min Siberian Husky, också.